Njursten låter barbariskt och det stämmer till viss del. Njurstenar är små, hårda mineral som produceras i det vitala organet. När de uppstår varierar de från allt mellan något som inte märks, till en ren mardröm. Men vad är de gjorda av och hur bildas de? Vad kan vi göra åt dem?

Njurarnas småsäckar (nephrons) har ett viktigt arbete: att filtrera blodet, reglera elektrolyter samt andra uppgifter. Men något kan gå fel. När det händer kan små kristaller bildas. De består huvudsakligen av kalcium, urinsyra, eller andra material inuti det knytnävsstora organet.

Med tiden kan de öka i storlek och börja stimulera nerverna medan de passerar ner från njurarna via urinledarna på väg till urinblåsan. Om de blir tillräckligt stora (ca 1 mm eller bredden av en blyertspenna ungefär) betyder ”nervstimulering” ofta intensiv smärta.

Trots den starka sensationen skadar de dock ytterst sällan vävnaderna fysiskt på sin väg ut ur kroppen. Än mer sällan krävs särskild behandling, ännu mer sällan operation. De flesta tar något smärtstillande medel eftersom smärtan kan pågå i upp till en timme. Tillsammans med smärta är andra symtom grumlig urinering, annars ett vanligt tecken på proteinöverskott. I sällsynta fall kan urinen även vara blodig.

Orsakerna är många och ofta mystiska.

En liten andel personer har en ärftlig sjukdom som ökar sannolikheten för att bilda så kallade krystin-stenar. Den genetiska defekten får dem att producera överskott av cystinuri, som är en typ av aminosyra.

Mer vanligt är de resultat av en urinvägsinfektion, vilket kan producera struvitstenar. Dessa har horn-form med ojämna kanter vilket ger särskilt intensiv smärta när de rör sig genom systemet. De tenderar också att vara större än andra typer.

Men den vanligaste typen är gjord av kalciumoxalat, effekten av rikligt med kalcium och syre i blodet. En mängd olika faktorer kan öka kalciumnivåer och risken att bilda stenar, inklusive höga doser av vitamin D. Även kost som är onormalt rik på grönsaker och frukter (höga oxalater) kan bidra. Resultatet är en liten grov sten.

Ymnigt vätskeintag minskar risken för bildning av någon av dessa typer. Stenar är vanligare när det inte finns tillräcklig vätskenivå för att lösa upp salterna de består av. Klimatfaktorer som långa, varma somrar gör dem mer sannolika. Att kompensera är enkelt: extra vätskeintag.

Man kan inte göra något åt ärftliga faktorer eller ålder, vilka båda ökar riskerna. Men du kan kompensera genom ökad uppmärksamhet åt dieten. Minskat proteinintag i takt med stigande ålder är ett sätt.

Ändra aktivitetsnivåer kan också vara till hjälp. Vanligen tränar man mindre när man åldras, men stillasittande ökar risken för njursten. Benen frigör mer kalcium när aktiviteten är begränsad. Åldersanpassad övning uppväger något denna effekt.

Samtidigt är stenar mer sannolikt bland dem med högre BMI. Att hålla sig i trim genom kontrollerad diet och motion hjälper.